Carro

Det är bara en stor tomhet just nu. Det är nu när jag har sagt farväl som jag verkligen inser hur det är. Jag har försökt och gömma mina känslor både för mej själv och andra för jag vet att han inte är den ultimata på grund av omständigheterna. Om man kunde styra över känslona hade jag helt klart gjort det men nu är det inte riktigt så enkelt. Ändå ångrar jag ingenting. De senaste två veckorna har varit de bästa i mitt liv och jag skulle inte ha gjort något annorlunda om jag fick göra om det. Det kommer att bli en lång höst, långa sju år och det finns mkt som talar för att det aldrig kommer och gå. Men jag följer mitt hjärta och så länge det känns rätt tänker jag fortsätta gå den vägen. Många tycker säkert att jag är fullkomligt galen och till vis del tycker jag det själv oxå. Men som sagt, känslor kan man inte styra på något vis. Jag tänker inte ge upp i första taget.
Vi tog en promenad igår kväll som vanligt. Det kändes konstigt att gå den vägen för sista gången på flera månader. "Knuten" i magen ville inte släppa. När vi kommit till ände på vår runda gick det bara inte och säga hej då. Jag följde med honom hem och kollade på film. Ville bara att klockan skulle stanna och att det alltid skulle få vara så. Det slutade med att jag sov kvar där sen. Kände att vi ville ta vara på den lilla tid som vi hade kvar tillsammans. Klockan åtta i morse gick det inte och skjuta på längre. Då var det dags att säga farväl. Hatar att ta avsked från någon även om det inte gäller så lång tid. Det här var bland det värsta jag någonsin gjort. Som sagt, bara en stor tomhet nu. Det känns långt till jul. Evigheter.....