Carro

Så känns det just nu och så har min dag varit idag.
Det var visseligen bara sex barn idag men det kändes som det dubbla. Mitt tålamod var knappt kan jag säga.
Jag gick mellan nio och tre och sen fick jag ta bussen hem för moster skulle vara kvar på ett möte.
Fick vänta i Djurås på bussen i ugnefär 40 min. Hem och äta några våfflor och sen och städa.
Trots att jag kunde skippa 3 toaletter idag gick det ändå på två timmar som det brukar göra.
Nu sitter jag här. Som sagt, det har inte varit någon bra dag idag. Jag hoppas morgondagen blir bättre.
Då går jag till ett och på eftermiddagen ska Filip och Jon vara här =) Då brukar man sällan vara ledsen.
Så troligen blir den lite bättre. Får se vad helgen bjuder på oxå. Inte såå långt dit heller.

Lördagen medförde ett bakslag. Jag trodde att jag hade tagit mej på fötter någorlunda men där föll jag igen.
Just nu är jag tillbaks på ruta ett igen. Dag för dag ska tas igenom med hopp om att tiden läker alla sår.
Det känns som en lång väg tillbaka. Dom senaste dagarna har jag vaknat med en klump i magen.
Jag vet att det kommer och bli bättre men i de svåraste stunderna är det svårt att tänka sej det.
Tur att jag har underbara människor omkring mej som verkligen finns där när det är som jobbigast och som orkar höra mej älta saker fram och tillbaka, flera gånger. Ni är underbara och ni vet vilka ni är!
Stort Tack för att ni finns!
Nu vet jag iaf vad som är det bästa ett tag framöver. Att hålla avstånd så mycket det går.